Kanske vad som var
illusion och vad som var verklighet endera bara
samma råmaterial tillbörlig ett farligaste vapen,
alltså nånting mer än att utforska ett humant
språk ifall om frigör det från nån alfabetisk
kundkrets - bara du själv vaktar om ditt själv en
innersta kärnfrågan kring en överhöghet vad
som gör oss tankestyrd och där sätts på prov för
vad som verkligen var verkligt eller villovägar för
hjärnslingor, rädsla för ett skrämskott där oron
omgärdar men alltid vid att kunde ha ryggat
tillbaka för en annan röst - det inramat för ett
ljus och ett mörker och hur fick stå mellan utav
två betydelser och att när inget utav dem gick
att, undvara
Hans-Olov Boström
Hans-Olov Boström, 74 år, från Gävle.
Född till världen vid ett
sommarsolståndet högsta punkt
en resa för något igenkännande när likt en
inre oro, en dyslexi, nån osynlig rädsla
– det att bemästra en koncentrationssvårighet eller kanske
sådana gånger gick in vid sig själv gjorde naturen till sitt eget språk, som att hitta vägar till att vara varelse till att vara människa och egentligen var de konsten som blev mitt ledmotiv
– orden fick vänta ...
Tycker poesin har en ton som passar in på
mitt liv, som bilder, en rörlighet i både
till verklighet och kunna fly in i någon fantasi
Poesi känslor dikter Ångest Natur lyrik Skaldekonst Budskap